chezbeatrice

Hej fina ni!
Nu har jag börjat komma tillbaka till Sverige och in i dess tempo. Så länge jag stannar i Sverige skriver jag i min gamla blogg: www.beafis.blogg.se Hoppas ni hänger med.

Puss.

Tiden for iväg och helt plötsligt satt jag där på Charles de Gaulles flygplats och grät hejdlöst. Ensam och uppgiven. När piloten hälsade oss välkomna till Sverige och önskade oss en trevlig midsommar gick det upp för mig att jag skulle kliva av planet och vara på Svensk mark. Att jag skulle lämna Paristiden bakom mig och att det aldrig kommer vara samma sak även om jag kommer dit igen. Jag ville inte kliva av, segade med att puckla på mig mina väskor.
När jag kom ut i vänthallen stod mamma och Sabina och väntade på mig. I samma stund som vi kramades kom gråten åter och jag kände mig ledsen en lång stund. Väl hemma var det taco-middag och jag kände mig uppspelt. I all fart tog jag bilen med mamma och for på systemet bara för sakens skull.
På kvällen kom faster över och vi drack té och pratade. Tröttheten överkom mig och alla förväntningar och spänningar började släppa. Det är så blandade känslor att komma hem, och man vill förklara och berätta men det tar på krafterna för det är ändå ingen som förstår helt.
Malin klev innanför dörren strax före niotiden och vi pratade mycket och länge medan jag packade upp ena resväskan och mina handbagage. Har lite dåligt med plats här hemma, så ena resväskan står på hallgolvet. Öppen och rörig. Känner mig ungefär likadan.

När jag vaknade efter första natten i min egen säng var det midsommarafton.Solen lyste och jag fick verkligen sommarkänsla. Jag träffade släkten och vi hade en trevlig men som alltid när det kommer till släkten, lite galen midsommar. Mat, spel, dryck och musik. Cyklade till Linda och var med henne och hennes syrra med vänner och kusiner en stund innan vi cyklade en sväng och träffade några inbitna Valbobor som vi inte träffat på länge.

Idag sov jag länge innan jag klev upp. Åt frukost och gick en promenad runt älskade Mackmyra.Så vackert där är! Jag lyssnade på P3 och gick. Det var så oerhört lugnande. Gick sedan förbi Malins föräldrars hus för att säga hej, men de var inte hemma. Därefter Ekströms hus och där fick jag heja på resterande familjemedlemmar som jag inte träffade igår. Traskade hem och nu sitter jag här, med lite gråt innanför ögonlocken och vet inte riktigt hur jag känner mig. Om jag är ledsen eller glad. Eller mittemellan?

Om ca två timmar kommer Linda och hämtar upp mig, då ska vi in till stan och ha tacomiddag hos Jessica med alla fina tjejer som jag inte sett på länge nu. Gud vad jag längtar. Jag tror att ensamheten kanske släpper lite då. Fan vad konstigt det har varit att inte kunna se dem när som helst. Mina fina tjejer.
Har mejlat med mina skönheter som är kvar i Paris också. Och lika där kommer det kännas konstigt att inte se dem hur jag vill nu. Sammanfattande känns allt bara konstigt just nu. Jag har inte landat alls.

Nu ska jag baka lite inför imorgon då släkten kommer för att fira mina tjugo år. Även försöka få fason på min resväska och packa om för visit i Örnsköldsvik. Då ska jag främst träffa släkten vilket ska bli underbart. Kusinerna vill jag bara pussa på. Prata med mormor och mostrar. Äta och ha det bra, det blir mamma och jag som åker bil. Skönt med sällskap. Jag ska även hälsa på familjen som jag jobbade för i Paris, träffa barnen. Pussa på Vide.

Vet inte om jag ska fortsätta skriva här mer i framtiden. Kanske om jag åker tillbaka till Frankrike, men det vet jag ju som sagt inte ännu om jag ska. Jag ska bjuda på några bilder som ni inte sett förr innan jag låter bloggen ligga i ide. Det är så otroligt sorgligt att avsluta något.

Puss

Nyss fick jag det här lilla pirret i magen som säger: frihet, ledighet! Om så vagt, men det fanns där.
Nu har jag slutat för dagen och i och med det, slutat för året. Det känns inte så sorgligt som det borde, för jag skjuter fram lite på de känslorna. På söndag ska familjen och jag ha hejdå-lunch på Champs Elysees. Och sedan kommer jag hälsa på dem i samband med att jag åker till Övik snart. Så det känns inte som ett farväl, utan mer som ett "vi ses snart igen". För det går liksom inte riktigt att bara bryta upp efter en såhär lång tid tillsammans. Inte för mig.

Skolavslutningen var bra, men annorlunda. Det var fint att höra barnen sjunga och se dem hälsa varandra glad sommar. Många sågs för sista gången och även jag såg många för sista gången. Jag fick gång på gång frågan "men du kommer väl tillbaka i höst?". Och svaret på det är jag inte säker på ens själv. Jag åker hem och känner efter vad jag verkligen vill. Inte vad jag borde göra, utan vad jag vill göra. För man kan göra precis vad man vill, man klarar det om man vågar.

Idag liksom alla andra dagar denna vecka hade jag planerat in träning, men eftersom jag blivit förkyld är jag väldigt hängig och hoppar det. Håller tummarna för måndag.
Nu ska jag vila lite och ikväll ska jag, Sussie och Bella ta en fika på Ladurée och sedan ska järn-gänget ut och festa. Sista helgen i Paris på ett tag. We'll go all out.

Hörs gobitar!

Idag är jag så trött att jag inte står ut med mig själv. Har börjat få ont i halsen också. Har sovit hela lunchledigheten. Drar mig inför att börja packa, imorgon är det en exakt en vecka tills jag åker hem. Känner mig idag lite neggo.
Men jag hoppas på en vändning. Ska försöka att inte tänka så mycket på det ledsamma. Ikväll får jag nog träffa Sussie som är och hälsar på. Hon ska bo hos Isabelle tills på lördag.
Pepp mottages varmt!

Puss.

Idag på morgonen kändes det som att jag var på topp, men sen vände det och jag har känt mig ledsen.
Det är jobbigt att jag ska åka hem. Jag längtar hem, men jag kommer sakna Paris och alla vänner och det liv jag byggt upp. Förra helgen testpackade jag och nu känner jag obehag av bara tanken att lämna mitt rum. Plocka ned alla foton från ramarna på väggarna och lämna allt tomt. Det är jobbigt allt lämna alla här, eller rättare sagt splittras från dem. Jag har fått vänner som jag kommer sakna så mycket, och tanken av att jag inte kommer kunna se dem varje vecka längre känns jobbig.
Det känns konstigt att göra saker för sista gången och se folk för sista gången. Separationsångest. Det är jobbigt att lämna denna tid bakom mig.

Det är också just nu jobbigt att varje dag känna olika känslor. Man pratar om hur de tär hela tiden. Det är viktigt men samtidigt blir jag så less, för jag känner också - varför kan jag inte bara vara och njuta? Och sluta känna efter och tänka så himla mycket hela tiden?
Jag pratade med Ida på telefonen idag. Mysiga, fina Ida. Och när vi skulle avrunda tackade hon för att jag ringt och sa att det kändes som att det kändes som att få en kram. Det kändes fint att få en pratstund med henne, men så fort vi la på så var jag tillbaka i Paris igen. Att ha två "liv" är komplicerat, eller har jag det? Jag kanske ska kalla det "hem". Det känns både bra och jobbigt att komma hem. Men jag är rädd för hur annorlunda allt kommer vara. Många har gjort olika saker sedan vi tog studenten för prick ett år sedan- alla har sina nya liv.
Dessa tankespöken tynger mig idag och får mig att vilja gråta.

Jag är så lycklig. Jag är så lycklig och varm i hjärtat att jag kan gråta. Jag har haft och har en helt underbar födelsedag tack vare alla fina vänner jag har omkring mig och alla gratulationer hemifrån. Och för det är jag oerhört tacksam. Det känns stort att fylla 20 år och det var verkligen varit min dag hela dagen.
Det är annorlunda att fira sin födelsedag på bortaplanen men jag är så glad att vara här i Paris, jag har fått så fina vänner som ligger mig varmt om hjärtat och min värdfamilj har tagit hant om mig som en riktig familjemedlem med uppvakting,sång och paket på morgonen.
På dagen hade även jag och Amanda och barnen världens mysigaste fikastund som gjorde mig glad.

På lunchen idag var vi på Sushi-shop, Jag, Amanda, Katarina, Sofie, Mickis och Bella. Jag fick blommor och Mario Testinos samling med modellbilder på Kate Moss och så höll även Amanda ett så rörande vackert tal till mig och Isabelle, att våra ögon tårades.

Har nyss pratat med mamma också. Grät över att det finns så många som tycker om mig. Nu ska jag ta mig i kragen, duscha och träffa mina fina vänner för några drinkar på Buddha Bar.

PUSS!

Hej världen.
Det gick nyss upp för mig att om prick en månad är jag hemma på min hemadress i Sverige. Och inte här i mitt rum i Paris. SHEAT! Tiden springer verkligen iväg. Känns både bu och bä. Det som jag är rädd för är att sitta inne på mitt rum å känna mig ensam, men jag kommer vara omringad av massa härliga människor så jag kan nog se till att deet inte slutar så.
På torsdag kommer Mickis, ska bli så JÄÄÄÄVLA roligt att träffa jäntan. Bellas syrra kommer också, har inte lyckats träffa henne någon av de tidigare gångerna hon varit här, så det ska bli roligt å pricka in denna gång.
Denna vecka består mestadels utav träning på min fritid. Det blev mycket gott på semestern, lite för mycket av det goda som man brukar säga. Jag kan verkligen inte komma ifrån tanken att jag är HEMMA om en månad. Känns så konstigt. Så himla himla konstigt. Tanken på att behöva packa ihop är ju skrämmande. Och så sorglig. Men ja vet att jag kommer komma tillbaka.. förr eller senare.
Ha det bäst mina guldklimpar!

Hej trökmånsar!
Verkar som att ni gett upp lite här, så ibland funtar jag på att göra detsmma.
Men igår gick jag på jazzen och vi har fått ny lärare. Det var roligt, givande och jag gick därifrån med ett lyckorus i kroppen. Ett lyckorus som håller i sig även idag. Även om denna morgon mest bestått av sådan "Papi chulo"-dans, så har jag och Katarina kommit överens att vi verkligen vill lära oss "U can't touch this"-dansen. Hon konstaterade det hela med något i denna stil:"Om jag inte får lära mig den här dansen innan jag dör, kommer det vara som ett halvt liv levt".
Dans gör mig glad och kanske får det er att bli lite nöjda också:

Hej. Nu var det två timmar sen jag försökte gå och lägga mig. Har legat sömnlös och vridit&vänt på mig jag vet inte hur många gånger. Så många tankar som snurrar. Alltifrån vad jag vill hinna med att göra här, till hur sommaren kommer vara, hur förra sommaren var, hur många gånger till jag kommer åka till dansskolan, vad jag ska göra imorgon, vilka kläder jag inte använt för att jag inte vågar fast jag vill, alltifrån tankar av betydelse till raka motsatsen vill sgäa. Alltså det tar inte slut på tankar. Så jag tänkte att jag bara ska läsa läsa läsa massor av bloggar tills ögonen gråter av trötthet. Aldrig mer kaffe efter kl 5 för min del.

Och jag behöver en ny skinnjacka, min är cassé.

Jag har haft en bra dag idag. Humöret har gått upp och ned, men dagen har varit fin och väldigt bra. Men på väg hem från att ha träffat Hanna (och efter att ha varit med Bella och Amanda hela dagen) kände jag bara hur ensamheten kom ikapp. Jag kände mig ledsen, inte tillräckligt ledsen för att vilja eller kunna gråta, men bara ledsen. Samtidigt som jag passerade lyckofyllda turister, arga parisare, den otroligt vackra och ståtliga triumfbågen och såg allt vackert kunde jag inte riktigt känna mig glad. Bara monoton. Kände den varma brisen omfamna mig, men den gav ingen tröst. Den bara fanns där. Passerade restauranger med förväntansfulla gäster, portvakter med pondus. Kändes som att alla hade något för sig.
Alla firar valborg på sitt håll, även om den högtiden inte står mig nära om hjärtat  och även fast jag inte skulle ha gjort något speciellt även om jag varit hemma, så tjöt ändå en liten röst från magen som påminde mig om att alla hemma är tillsammans ikväll.
Jag visste att jag hade en värdfamilj som väntade på mig hemma, men det tröstade inte riktigt heller. I Paris är Valborg ingenting. Ingenting speciellt alls. Och eftersom jag är här kommer jag inte fira det. Jag tänker bara göra ingenting och njuta av den ofrivilliga ensamheten. För trots att den är ofrivillig är den skön. Kanske är det en försvarsmekanism som gjort det så. Tänker inte analysera över det. Det får bara vara så. Jag har kommit underfund med att jag vill vara hemma på midsommar.

Bitterheten har också kommit ikapp något idag. Jag känner mig så otroligt avundsjuk på alla studenter. Balen var kanske den lyckligaste, finaste och vackraste dagen i mitt liv. Så mycket engagemang och glädje på en och samma kväll. Det var studenternas tid och alla tillät det att vara så. Jag blir så nostalgisk och när jag vet att det är en tid i livet som jag aldrig kommer få uppleva igen blir jag nästan, men bara nästan dumt och ogynnsamt avundsjuk. Jag vill såklart att alla studenter ska uppleva en underbar tid av firande, men det är bara så svårt för mitt lilla ego att förstå att en tid är svunnen. Jag har svårt att släppa allt det vackra förgångna.
Mycket har att göra med att jag vet att min tid i Paris snart är över och att en annan tid i livet kommer avslutas och aldrig upplevas eller levas på samma sätt igen. Även om jag kommer tillbaka till Paris redan i höst, eller senare i livet kommer det aldrig vara samma sak. Det kommer vara andra rutiner, annat folk och ett annat fokus.
Jag blir så sorgsen av futtiga anledningar. Jag vill mig veta att jag kommer se tillbaka på denna tid och le, men eftersom jag nästan bara känner mig sorgsen vid blotta tanken på utspringet, balen och allt som har studenten att göra finner jag mig själv tveksam.
Varför är det så svårt att uppskatta nuet?

Om jag kunde trolla skulle jag trollat tillbaka till denna kropp och detta hår.

Igår började jag se "Le Pappillon" och ikväll avslutade jag den. Vilken vacker film! Jag har idag sett två franska filmer. En på bio , Mon pere est la femme de menage, den var bra.
Jag älskar den franska språket, jag älskar melodin. Det är det vackraste språket jag vet och jag längtar tills jag pratar flytande franska. Courament. Porlande.

Linda hjälpte mig göra håret lite mörkare. Jag håller på att fösöka bestämma mig ifall jag gillar det eller inte. Ingen egentlig märkbar förändring förrän jag släpper ut håret, men ändå. Funderar på om jag ska göra det ännu mer cendré. Kanske ask-blond är vad jag ska vara? Eller brunett. Eller så låter jag håret vara och låter det blekas på rivieran. Åsikt tages hjärtligt emot! Ska i alla fall spara ut håret nu. Det är jag säker på.

Ibland vill jag bara åka hem till Sverige och stanna där. Ha ett fast jobb eller studera på en utbildning jag älskar och ha träningsrutiner, min egna lägenhet med mitt eget porslin och mina saker. Och kunna träffa mina vänner när jag vill. Bli kär i någon som är kär tillbaka och som man kan pussa lite på när som.
Och ibland känner jag att jag aldrig vill lämna Paris. Som tidigare påpekat är jag förevigt förälskad i denna stad, men det är så jobbigt att behöva ha sådant avstånd till vänner och familj. Varför kan man inte få ha båda?

Nu ligger min fina vän Katarina och sover. Jag har varit uppe och handlat både croissanter, baguette, jordgubbar och vindruvor på morgonen. Igår var det skoldisco och jag hoppas barnen hade det roligt. Massor med roliga rymd-inspirerade barn kom och dansade och lekte. Disco är viktigt, jag fick massor av flashbacks från Kåken-tiden och tycker att det är så tråkigt att dessa barn inte har nångon fritisdgård att gå till varje fredag och hänga. Nog om det.
Efter discot blev det dusch för oss båda och sedan gick vi för att träffa några bekanta till Katarina som är här över helgen och ska se på cykelmarathon på söndag. Vi gick till en uteservering. Det dracks vin och drinkar men också varm choklad. Grabbarna var nöjda med dagen, som för deras del varit lång. Jag var också nöjd. När vi kom hem drack vi te, åt japanmix, chips och mörk choklad. Jag berättade om fritidsgården Kåken och sen somnade vi.
Min sovande frökens plan är att sova tills hon inte orkar sova mera idag. Min plan är att nu börja koka kaffe i den livsfarliga Mocka-kokaren och att hon kanske vaknar lite gött till doften av kaffet. Sen avancera till parkhäng resten av dagen.
Tänk att Isabelle är i Gävle idag. Jag kan inte inte inte förstå det. Gävle är så långt borta just nu i mina tankar.
Dagsformen är lite nostalgisk och fundersam. Men jag tror att så fort min kära vän vaknar till liv kommer allt bli per-fekt igen.

Ha en bra dag.

I Juli när jag kommer hem till Sverige vill jag göra det här:
Åka till Övik.
Måla en tavla.
Sy ett plagg.
Krama på mina vänner och min släkt.
Äta kräm och mjölk med Malin på hennes veranda.
Cykla.
Spela 21 och KING på Ludvigsbergskolans skolgård.
Gå promenader.
Ligga i gräset med skvaller och ha katten Nighty ivägen för texten.
Sitta på verandan och njuta av grillat med familjen.
Sitta på verandran och njuta av något inhandlat från Systemet på verandan med vänner.
Åka och bada med medhavd matsäck.
Dricka kaffe och läsa Arbetarbladet vid köksbordet.
Gå och hämta morgontidningen barfota i pyjamasen.
Ligga i soffan när det regnar, höra brasan som knastrar och mysa.
Gå på bio.
Åka båt.
Göra fotoalbum.
Äta Javas lax och chevre sallad.
Nattbada.
Sitta på Mezza Notte och dricka drinkar.
Följa med Sabina till stallet och rida.
Ligga i hängmattan och vila.
Sparka boll.
Åka till Limön.
Cykla och köpa godis inför en filmkväll med vännerna och skratta så att jag får ont i magen.

Och har jag tur kommer allt hända utan att jag behöver tänka på det. Det känns som att det kommer bli så.

Ikväll har jag lagat en jättelätt men väldigt god middag och lyckades få himla fin form på baguetten när jag delade på den. Ser ni att den är hjärtformad? Drack kaffe och åt det sista hitskickade svenska godiset och njöt. Geisha, I love it.
Sen har jag pratat i telefonen i massvis med minuter. Med Mamma, Linda och Malin. Har ringt några andra också, men utan svar. Kändes skönt att få prata ikapp lite. Det är svårt att hinna med när alla har olika rutiner och vardagar. Skönt att få höra varandras röster och skratt.

Idag mår jag toppen. Jag och Isabelle sov ut ordentligt idag, till klockan ett. Och vi båda har duschat. Underbart att känna sig fräsh och ren. Jag har tvättat två maskiner med tvätt och har fått lite ordning i rummet. Bytt sängkläder. Ätit kvällsfika, läser de bloggar jag tycker om. Ska vika lite kläder och sen ska jag nog lägga mig i min sköna älskade säng och fortsätta läsa den fantastiskt roliga boken Hundraåringen. Och planera veckan litegrand. Jag mår toppen idag, som jag redan påpekat märkte jag nu. Jag är på så bra humör, jag har persikan, som man säger det här. Livet här är helt underbart. Jag är så glad att jag fick komma tillbaka efter den hemska sjukdomen. Vad hade jag annars varit annars nu? Det tänker jag inte ens tänka på. Jag är bara så glad att vara här.
Imorgon ska jag och minstingen av grabbarna träffa Amanda och hennes småttingar i parken och ha det bra tillsammans, som alltid. På lunchen ska jag träffa Katarina och på kvällen åker jag nog och dansar. Perfekt!

Det blir inte hus i Nice. Men det blir Hotell i Montpellier Mediterranee istället. Jag flyger dit och familjen bilar dit. Sitter med bokningen bredvid mig. Kan inte fatta att jag ska få åka med dem på solsemester med pool, hotell och hav. Jag bara myser av tanken.

När Sara var på besök i februari bjöd vi in Katarina på middag. Det bjöds på vegetarisk lasagne, sallad, baguette, ost och vin. Till efterrätt blev det en go och härlig kladdkaka.
Jag var så glad att äntligen få introducera mina fina vänner för varandra.

Snacks: Remmar, lakrits och chips från IKEA FOOD.
Varmrätt: Mozzarellapizza på tortillabröd + sallad med pinjenötter.
Efterrätt: Gammeldags vaniljglass, mormors chokladsås och kladdkakebitar.

Sen jag kom hit till Paris har mat fått en helt ny mening för mig. En ren njutning har det blivit. Här är det inte alls som i Sverige att det är tabu att ha aptit. Om man är en livsnjutare är man en "Bonne vivante" och det är precis vad jag kallar mig för. Många gånger kommer jag på mig själv med att sucka "Mmmmm!!!" till förbannelse.
I sommar vill jag laga mat hela tiden.
Jag har dessutom en värdmamma som gör helt fantastisk mat och min Katarina är enligt mig redan självutbildad kock. Denna kväll bjöd jag min kära vän på middag och fick skämma bort henne. Hon är en fantastisk gobit. Det var hon som gjorde hjärtat av pinjenötter medan de rostades i pannan. Lappar och små överraskningar ha blivit  vår grej.