Hej fina ni!
Nu har jag börjat komma tillbaka till Sverige och in i dess tempo. Så länge jag stannar i Sverige skriver jag i min gamla blogg: www.beafis.blogg.se Hoppas ni hänger med.

Puss.

Tiden for iväg och helt plötsligt satt jag där på Charles de Gaulles flygplats och grät hejdlöst. Ensam och uppgiven. När piloten hälsade oss välkomna till Sverige och önskade oss en trevlig midsommar gick det upp för mig att jag skulle kliva av planet och vara på Svensk mark. Att jag skulle lämna Paristiden bakom mig och att det aldrig kommer vara samma sak även om jag kommer dit igen. Jag ville inte kliva av, segade med att puckla på mig mina väskor.
När jag kom ut i vänthallen stod mamma och Sabina och väntade på mig. I samma stund som vi kramades kom gråten åter och jag kände mig ledsen en lång stund. Väl hemma var det taco-middag och jag kände mig uppspelt. I all fart tog jag bilen med mamma och for på systemet bara för sakens skull.
På kvällen kom faster över och vi drack té och pratade. Tröttheten överkom mig och alla förväntningar och spänningar började släppa. Det är så blandade känslor att komma hem, och man vill förklara och berätta men det tar på krafterna för det är ändå ingen som förstår helt.
Malin klev innanför dörren strax före niotiden och vi pratade mycket och länge medan jag packade upp ena resväskan och mina handbagage. Har lite dåligt med plats här hemma, så ena resväskan står på hallgolvet. Öppen och rörig. Känner mig ungefär likadan.

När jag vaknade efter första natten i min egen säng var det midsommarafton.Solen lyste och jag fick verkligen sommarkänsla. Jag träffade släkten och vi hade en trevlig men som alltid när det kommer till släkten, lite galen midsommar. Mat, spel, dryck och musik. Cyklade till Linda och var med henne och hennes syrra med vänner och kusiner en stund innan vi cyklade en sväng och träffade några inbitna Valbobor som vi inte träffat på länge.

Idag sov jag länge innan jag klev upp. Åt frukost och gick en promenad runt älskade Mackmyra.Så vackert där är! Jag lyssnade på P3 och gick. Det var så oerhört lugnande. Gick sedan förbi Malins föräldrars hus för att säga hej, men de var inte hemma. Därefter Ekströms hus och där fick jag heja på resterande familjemedlemmar som jag inte träffade igår. Traskade hem och nu sitter jag här, med lite gråt innanför ögonlocken och vet inte riktigt hur jag känner mig. Om jag är ledsen eller glad. Eller mittemellan?

Om ca två timmar kommer Linda och hämtar upp mig, då ska vi in till stan och ha tacomiddag hos Jessica med alla fina tjejer som jag inte sett på länge nu. Gud vad jag längtar. Jag tror att ensamheten kanske släpper lite då. Fan vad konstigt det har varit att inte kunna se dem när som helst. Mina fina tjejer.
Har mejlat med mina skönheter som är kvar i Paris också. Och lika där kommer det kännas konstigt att inte se dem hur jag vill nu. Sammanfattande känns allt bara konstigt just nu. Jag har inte landat alls.

Nu ska jag baka lite inför imorgon då släkten kommer för att fira mina tjugo år. Även försöka få fason på min resväska och packa om för visit i Örnsköldsvik. Då ska jag främst träffa släkten vilket ska bli underbart. Kusinerna vill jag bara pussa på. Prata med mormor och mostrar. Äta och ha det bra, det blir mamma och jag som åker bil. Skönt med sällskap. Jag ska även hälsa på familjen som jag jobbade för i Paris, träffa barnen. Pussa på Vide.

Vet inte om jag ska fortsätta skriva här mer i framtiden. Kanske om jag åker tillbaka till Frankrike, men det vet jag ju som sagt inte ännu om jag ska. Jag ska bjuda på några bilder som ni inte sett förr innan jag låter bloggen ligga i ide. Det är så otroligt sorgligt att avsluta något.

Puss

Igår var det dags, Judas Priest konsert. Efter lite hårdrockspasta, öl och rapar var det dags att inta Le Zenith och se metallgudarna. Vi kom lite sent, med andra ord precis i tid till konsertens start. Det var mycket bättre än jag förväntat mig och jag hade inget emot att se på bandets nye gitarrist i två och en halv timme. Snygg snygg snygg. Inge fel på metal-killar. Katarina trodde iallafall hon spottade en ring på hans finger, så det var ju typiskt.
Dem körde såklart Breaking the law, men låten som satte sig bäst var Living after midnight. Stämningen var superhärlig, glada folk och inte alls trångt för att vara slutsålt. Kändes verkligen som att Mats (som jag fick biljetterna av) skulle ha älskat att vara där.
Rymligheten kan ha berott på att vi var bland de få blonda hästsvansarna som iakktog konserten, och att folk inte ville förknippas med oss. Eller också att de inte vågade trängas med två små fröknar. Je ne sais pas?
När vi kom hem var vi trötta och även lite stela i nacken. Somnade gött gött gött.

Hej å hopp.
Ikväll ska jag och Katarina helt otippat på Judas Priest. Nämnde det förut. Behöver peppa igång lite tror jag. Min förkylning försvann igår och gladast är jag för det.
Familjen och jag hade hejdå-lunch på Bistrot Romain igår och det var inte lika sorgset som jag trott. Det blev som ett vi ses snart igen. Sen vilade jag hela dagen tills det att Katarina kom.
Katarina sov här inatt och bra var det eftersom jag blir supernojig när familjen inte är här. Typ att någon tänker bryta sig in så fort jag hör att hissen går upp eller så.
Idag var vi in i Madeleinekyrkan sedan gick vi till Opera och La Fayette för att söka efter et Body Shop som jag hittade till helt på känn. Creepy.
Ska gå en promenad i Monceau nu. Måste rensa bort lite tankespöken. Och för dem som är intresserade så besöktes hemparken av självaste J Lo i torsdags. Synd att man inte stötte på henne.

Just det! Jag har klippt håret också.

Puss å hej.



Utsikt från Parc Belleville i Maj.

Igårkväll hade vi en sista gemensam utgång, Amanda, Isabelle, Katarina, Anne, Sofie, Sussie och jag. Vi hade en sen förfest och åkte till VIP Room eftersom vi ville gå dit en sista gång.
Alla kom in och det var bra musik. Jag dansadet mycket. Fat Joe skulle spela och han bjöd på ett riktigt bra uppträdande. När han höll på att prata mellan låtarna så började han säga "Have you seen Godfather 1,2,3??" "Well I want to tell you that the maker of these movies is in the building!!!!!!!" Och sen spelades massa härliga mixar av soundracks från filmerna. Så jag såg ju även Francis Ford Coppola. Coolt? Ja.
Under uppträdandet dök även en lustig figur upp. En väldigt plastikopererad man (med livvakter/assistenter? svansandes efter sig) som jag först blev himla rädd för. Tordades knappt se på honom eftersom jag trodde det skulle ge mig framtida mardrömmar. Men i all galenskap vänjde man sig med ansiktet och när han kom fram för att kindpussas och tala kändes det helt okej. Bakom det stora knasiga ansiktet gömde det sig en snäll figur. Att gissa åldern var omöjligt. Grichka hette han och tydligen ska hans bror vara lika opererad. Sorgligt.
Vi stannade inpå småtimmarna och drack drinkar med styrka utan dess like. Och när Katarina sa att vi nog snart kan ta första morgonmetron hem kändes det som en ypperlig idé att bege sig. När vi kom upp ur metron var det morgon. 05.59 sa min klocka och jag slocknade så fort vi alla kommit hem. Galen och väldigt rolig kväll. Ett superbra avslut med järn-gänget.

Äntligen tillåter internet mig att visa er lite av mina juni bilder. 1-17 juni. Enjoy!

Nyss fick jag det här lilla pirret i magen som säger: frihet, ledighet! Om så vagt, men det fanns där.
Nu har jag slutat för dagen och i och med det, slutat för året. Det känns inte så sorgligt som det borde, för jag skjuter fram lite på de känslorna. På söndag ska familjen och jag ha hejdå-lunch på Champs Elysees. Och sedan kommer jag hälsa på dem i samband med att jag åker till Övik snart. Så det känns inte som ett farväl, utan mer som ett "vi ses snart igen". För det går liksom inte riktigt att bara bryta upp efter en såhär lång tid tillsammans. Inte för mig.

Skolavslutningen var bra, men annorlunda. Det var fint att höra barnen sjunga och se dem hälsa varandra glad sommar. Många sågs för sista gången och även jag såg många för sista gången. Jag fick gång på gång frågan "men du kommer väl tillbaka i höst?". Och svaret på det är jag inte säker på ens själv. Jag åker hem och känner efter vad jag verkligen vill. Inte vad jag borde göra, utan vad jag vill göra. För man kan göra precis vad man vill, man klarar det om man vågar.

Idag liksom alla andra dagar denna vecka hade jag planerat in träning, men eftersom jag blivit förkyld är jag väldigt hängig och hoppar det. Håller tummarna för måndag.
Nu ska jag vila lite och ikväll ska jag, Sussie och Bella ta en fika på Ladurée och sedan ska järn-gänget ut och festa. Sista helgen i Paris på ett tag. We'll go all out.

Hörs gobitar!

Tack Anna för din fina kommentar. Den fick mig att bli gladare.
Vide fick mig också på bättre humör igår eftermiddag. Vi var ensam hemma och lyssnade på Lady Gaga och dansade. Vanligtvis brukar Vide säga åt mig att sluta när jag sjunger, men när jag igår dansade av hela mitt hjärta fick jag absolut inte sluta. "Bea inte sluta dansa!!!" Och när jag tog några trötta skutt så ropade han "Bea kom igen!! Bea kom igen dansa!". Han vet hur man ska göra han!

När jobbet var slut hängde jag med Katarina och Amanda och vi spelade kort för andra kvällen i rad.

Idag har jag varit med Amanda och köpt Kusmi-te och sedan åkte vi till Marais och mötte Bella och Sussie. Skönt att få en kram av Sussie, skönt att se henne. Det har ju trots allt gått ett halvt år sedan sist!!!
Sedan blev det mera jobba. Min värd-pappa kommer åka hem till Sverige och missa sin Judas Priest konsert, så idag gav han mig två biljetter till deras avslutningsturné-konsert här i Paris på måndag. 2 biljetter helt bara sådär ändå. Jo man tackar. Fick även en Judas Priest t-shirt som jag ska ha på mig på konserten - på lån, såklart!
Fram tills nio jobbade jag och därefter har jag ätit Sushi med Au-Pair tjejerna+ Sussie. Gott och trevligt!

Nu ska jag sova, vakna och gå på skolavslutning. Imorgon är min sista arbetsdag. Sedan är min Au-Pair tid över.

God natt.

Idag är jag så trött att jag inte står ut med mig själv. Har börjat få ont i halsen också. Har sovit hela lunchledigheten. Drar mig inför att börja packa, imorgon är det en exakt en vecka tills jag åker hem. Känner mig idag lite neggo.
Men jag hoppas på en vändning. Ska försöka att inte tänka så mycket på det ledsamma. Ikväll får jag nog träffa Sussie som är och hälsar på. Hon ska bo hos Isabelle tills på lördag.
Pepp mottages varmt!

Puss.

Hej!
Idag tänkte jag ge er en bildbomb à Juni månad hittills. Men icke sa nicke, sa Internet. Bara lånade bilder accepteras.
Ikväll ska det spelas kort. Ha't!


Bjuder på denna bild, lånad av Amanda. Funderar på var i allsin dar det fina vädret tog vägen?

Helgen som gick var annorlunda. Det började med att dansen var inställd på fredagkvällen, men det kändes inte helt onödigt att jag var i Batille eftersom jag skulle hem till Amanda (Park-Amanda) efteråt och fick komma lite tidigare bara. Katarina kom en stund senare och vi gick ned och fyllde på det redan säkrade kvalls-gaget med Desperados och våra älskade Carambar. När Kaly kom var klanen samlad. Vi drack och pratade och hade det urhärligt. Senare droppade Amandas och Kalys vänner in, både franska, svenska och Amerikanska och vi fortsatte att umgås fram till att klockan var tidigt på morgonen.

Vi sov några timmar och jag drömde galna drömmar. Vaknade till en fin dag, Katarina satt på en av Amandas fyra balkonger (notera att hon bor i en tvåa) och pratade i telefonen och Amanda vaknade ungefär samtidigt som jag. Vi plockade ihop lite och sen skulle jag och katarina hemåt. Jag skulle egentligen åka på två träningspass men när jag höll på att rangla omkull i metron och därefter fick kväljningar var det  bara att glömma. Istället blev det uppfräschning och en redig frukost. Sen kom Amanda och gjorde oss sällskap hos Katarina.

Vi åkte därefter till Merci och köpte ditten och datten. Vandrade i Marais och köpte lite presenter till vänner i Sverige. När klockan närmade sig halv sex åkte vi allihopa ut till Isabelle. Hon mötte upp oss med sin Mini som vi alla knölade in oss i. Discobilen guppade till Super U och vi handlade inför en redig Taco-kväll med Mexicanskt tema minus Desperados. Haha. Vi lagade mat och hade det gott. Pratade och pratade tills vi inte orkade mer. Sen lyssnade vi på Gessle innan vi somnade allesammans.

Jag hade i vanlig ordning bestämt att vi skulle kliva upp i tid. Men guess what? Jag sov till elva medan mina fina flickor hade vaknat av alarmet vid halv tio. Så när jag klev upp stod frukosten på bordet och Isabelle och Katarina hade bakat scones. Vilken lyx! Det är kanske så man ska göra det?
Vi stannade inne och huttrade i myskläder hela förmiddagen.  Och när vi slutligen bestämt oss för att göra ett ryck var det ju dags för lunch, så vi satte igång att koka soppa på en spik. Vi trodde att vi bara hade potatis- men när man rotade i rätt utrymmen fanns mycket mer än väntat! Vi spelade även spel, och jag förlorade. Jag var riktigt dålig, nybörjar-otur? Nej, jag skyller nog på att det var jag som var DJ. Katarina och Isabelle hade skills, jag och Amanda var nog lite för flamsiga.. fast bara lite.

När vi äntligen tagit oss ut för en promenad började det dugga. Promenerade till affären och inhandlade det nödvändiga för att baka äppelpaj och när den var klar gosade vi ned oss i soffan framför The Notebook. Det passade bra att det regnade utanför, eftersom alla fyra grät omvartannat. Och när filmen var slut var det återigen dags för bilfärd. Sedan hemåt till Paris igen.
Det var superskönt att få komma bort från Paris ett dygn i underbart sällskap.

Nu är jag inne på min sista arbetsvecka, vilket känns gälet. Idag träffade jag ett av park-barnen för sista gången. Alla avsked är påbörjade. Idag på eftermiddagen gick jag och Vide till leksaksaffären och skulle köpa en present till det andra park-barnet vi hängt med största delen av tiden. Det var supertrevligt, och när jag tänker på hur mycket jag kommer sakna Vide blir jag verkligen ledsen djupt in i hjärtat..
På fredag är det skolavslutning och det känns faktiskt bra att jag får vara med om en sådan så att det kan gå upp för mig att juni är här, ja, snart förbi till och med.

Hoppas er helg varit topp.


Puss med kram.

Se sådan fin gåva jag fick på min tjugoårsdag!

Idag på morgonen kändes det som att jag var på topp, men sen vände det och jag har känt mig ledsen.
Det är jobbigt att jag ska åka hem. Jag längtar hem, men jag kommer sakna Paris och alla vänner och det liv jag byggt upp. Förra helgen testpackade jag och nu känner jag obehag av bara tanken att lämna mitt rum. Plocka ned alla foton från ramarna på väggarna och lämna allt tomt. Det är jobbigt allt lämna alla här, eller rättare sagt splittras från dem. Jag har fått vänner som jag kommer sakna så mycket, och tanken av att jag inte kommer kunna se dem varje vecka längre känns jobbig.
Det känns konstigt att göra saker för sista gången och se folk för sista gången. Separationsångest. Det är jobbigt att lämna denna tid bakom mig.

Det är också just nu jobbigt att varje dag känna olika känslor. Man pratar om hur de tär hela tiden. Det är viktigt men samtidigt blir jag så less, för jag känner också - varför kan jag inte bara vara och njuta? Och sluta känna efter och tänka så himla mycket hela tiden?
Jag pratade med Ida på telefonen idag. Mysiga, fina Ida. Och när vi skulle avrunda tackade hon för att jag ringt och sa att det kändes som att det kändes som att få en kram. Det kändes fint att få en pratstund med henne, men så fort vi la på så var jag tillbaka i Paris igen. Att ha två "liv" är komplicerat, eller har jag det? Jag kanske ska kalla det "hem". Det känns både bra och jobbigt att komma hem. Men jag är rädd för hur annorlunda allt kommer vara. Många har gjort olika saker sedan vi tog studenten för prick ett år sedan- alla har sina nya liv.
Dessa tankespöken tynger mig idag och får mig att vilja gråta.

Min fina födelsedag!!!!! Finfirande med fika på morgonen, sushi på lunchen och Buddha Bar på kvällen och det sistnämda var verkligen ett värt ställe. En himla upplevelse. Är fortfarande supernöjd med min dag. Stort tack!

30/05/11
20 bast, fireri både dag och kväll. Som det ska vara när vår Bella fyller tjugo år. <3