chezbeatrice

Jag har haft en bra dag idag. Humöret har gått upp och ned, men dagen har varit fin och väldigt bra. Men på väg hem från att ha träffat Hanna (och efter att ha varit med Bella och Amanda hela dagen) kände jag bara hur ensamheten kom ikapp. Jag kände mig ledsen, inte tillräckligt ledsen för att vilja eller kunna gråta, men bara ledsen. Samtidigt som jag passerade lyckofyllda turister, arga parisare, den otroligt vackra och ståtliga triumfbågen och såg allt vackert kunde jag inte riktigt känna mig glad. Bara monoton. Kände den varma brisen omfamna mig, men den gav ingen tröst. Den bara fanns där. Passerade restauranger med förväntansfulla gäster, portvakter med pondus. Kändes som att alla hade något för sig.
Alla firar valborg på sitt håll, även om den högtiden inte står mig nära om hjärtat  och även fast jag inte skulle ha gjort något speciellt även om jag varit hemma, så tjöt ändå en liten röst från magen som påminde mig om att alla hemma är tillsammans ikväll.
Jag visste att jag hade en värdfamilj som väntade på mig hemma, men det tröstade inte riktigt heller. I Paris är Valborg ingenting. Ingenting speciellt alls. Och eftersom jag är här kommer jag inte fira det. Jag tänker bara göra ingenting och njuta av den ofrivilliga ensamheten. För trots att den är ofrivillig är den skön. Kanske är det en försvarsmekanism som gjort det så. Tänker inte analysera över det. Det får bara vara så. Jag har kommit underfund med att jag vill vara hemma på midsommar.

Bitterheten har också kommit ikapp något idag. Jag känner mig så otroligt avundsjuk på alla studenter. Balen var kanske den lyckligaste, finaste och vackraste dagen i mitt liv. Så mycket engagemang och glädje på en och samma kväll. Det var studenternas tid och alla tillät det att vara så. Jag blir så nostalgisk och när jag vet att det är en tid i livet som jag aldrig kommer få uppleva igen blir jag nästan, men bara nästan dumt och ogynnsamt avundsjuk. Jag vill såklart att alla studenter ska uppleva en underbar tid av firande, men det är bara så svårt för mitt lilla ego att förstå att en tid är svunnen. Jag har svårt att släppa allt det vackra förgångna.
Mycket har att göra med att jag vet att min tid i Paris snart är över och att en annan tid i livet kommer avslutas och aldrig upplevas eller levas på samma sätt igen. Även om jag kommer tillbaka till Paris redan i höst, eller senare i livet kommer det aldrig vara samma sak. Det kommer vara andra rutiner, annat folk och ett annat fokus.
Jag blir så sorgsen av futtiga anledningar. Jag vill mig veta att jag kommer se tillbaka på denna tid och le, men eftersom jag nästan bara känner mig sorgsen vid blotta tanken på utspringet, balen och allt som har studenten att göra finner jag mig själv tveksam.
Varför är det så svårt att uppskatta nuet?