chezbeatrice

Nu har de åkt och det känns genast ensamt. Nästan som om de inte varit här, som om jag drömt alltsammans. Men jag vet att det är på riktigt för det känns i tårkanalerna, det bränns. Men jag tänker på annat. Och jag tänker på att vi faktiskt har haft det så himla bra, fastän vi blivit trötta och irriterade på varandra av allt gående och alla blodsockerfall. Vi har hunnit med de flesta turistsvängar och hade himla tur med Eiffeltornsturen. Vi var de sista som fick köpa biljetter till toppen innan de stängde just försäljningen av turer till toppen. Och det var värt all väntan. Sådan upplevelse. Jag var rädd nästan hela tiden, men -återigen- vilken upplevelse!

Efter allt gåendes och shoppande så var vi igårkväll helt slut, allihopa. Adrian hade lyckats åka på en rejäl förkylning också, så han hade slut på energi. Vi orkade inte ens gå ned till restaurangen för att äta middag så det fick bli hemkörning från PizzaHut. Flottigt och spartanskt, som det ska vara. Därefter kollade vi på "Farsan", åt godis och sedan såg vi på två avsnitt av "Pluras mat" innan vi bestämde oss för att tacka för dagen.

Imorse gick jag, mamma och pappa och åt frukost på PAUL, medan Adrian fortsatte att sova. Det kändes skönt att för omväxlingsskull vara en av dem som inte har bråttom till någonting alls en måndagsförmiddag. Vi kunde jäsa kvar länge innan vi gick för att handla lite på affären. Fyllde upp skafferiet och resväskor. Nu har jag skickat hem alla vinterkläder och skor. Lite svårt att tänka att det bara är två månader kvar här nu. Eller ja, två och en halv. Men ändå. Vid halv ett var det dags att beställa taxi och pang tjoff så hade de åkt. De hade gärna fått stanna en dag till, men underbart är kort. Lilla familjen, jag kommer saknar er!