chezbeatrice

Okej. Ingen slick-torsdag igår. Satt i Malins soffa och trivdes. Blev galen av att vara hemma. Däremot blir det partyparty idag istället. Jag kör om Malin kör, liksom.
Nu till vad jag vill berätta:
Jag gick en promenad idag à 1 timme och hurtiga minuter. Och vet ni vad? En gubbe som handlat av mig på Tempo flera somrar i rad, en gubbe som alltid köper Cornetto (MÅNGA PÅ SAMMA GÅNG), han cyklade samma runda som jag (nästan) fast åt andra hållet. Och det såg så kämpigt ut. Men han kånkade på och jag tycker bara att han verkar så mysig. En sådan mor eller farförälder som fyller frysen med Cornetto till sina barnbarn, cyklar runt byn i morgonsolen och är sådär tjock å go som bara gubbar med jättefyrkantiga tjocka glasögonbågar kan vara. Jag har väl aldrig sagt så mycket mer än "Hej" och "246,50kr, tack" till honom. Men gu va han är gölli! Jag hoppas att han är snäll. För han är en sån där gubbe som får en att le och inte bli rädd för att bli gammal och grå. Fler Cornetto-gubbar åt folket!

Jag är så glad att Linda är ledig på fredag. Känns som att det kommer bli en riktigt rolig kväll! Längtar verkligen.
Idag gick jag och Mami en promenad, jag hängde med Linda, åkte till Lundins och köpte en tom tavla & hårmousse (så att jag ska få någon ordning på frillan min) och därefter jag och Mami åkte och skulle prata med dem på Specsavers igen om glasögon eftersom den kvinnan jag talade med igår var så otrevlig. Men ja, de bågarna jag vill ha är ej att rekommendera för min styrka på glas. Så jag får ha mina tjocka bågar. Jepp.

Vi åt hämtmat från MAX. Jag tog en Fajitasallad och Mamma också, medan Adrian körde all in. Har sett It's complicated med mamma eftersom hon aldrig sett den (läs: jag har sett den säkert 6 gånger nu), Desperate och Cougar Town. Har dessutom hunnit med att se X antal Gossip Girl avsnitt. Det är nästan pinsamt vad obsessed jag är.

Imorgon är det mammas födelsedag. Jag ska gå en promenad tillsammans med Karin på förmiddagen, sen ska jag spendera lite tid med le födelsedagsbarn. Allt känns lite wierd här hemma. Men jag antar att allt kommer lösa sig. Ska nog åka och hälsa på syrran någon dag. Var ett tag sen man var där ju. Fast just ni vill jag bara ha fredag och Fernanda i Gävle. Det kommer bli så fantastiskt roligt.

Och Linda. Känns så jäääkla konstigt att du ska flytta till Lund. Också. Men gud vad kul ni två brudar kommer ha ihop där nere. Jag kommer defenitivt komma och hälsa på.

Och jag vet att min blogg är ganska tråkig just nu, men som sagt, när jag kommer tillbaka till Paris kommer den bli mycket mer spännande. Just nu går jag bara och väntar på att dagarna ska passera. Jag blir starkare och starkare för varje vecka som går och det gör mig så glad, men det är lite jobbigt att vara hemma och beroende av någon annan igen när jag hann påbörja ett helt nytt liv några hundra mil söderut. Jag antar att jag kommer uppskatta det mer när jag kommer tillbaka igen.
Kul inlägg, va?

Tack vare dig, Jessica är jag sjukt inspirerad. Jag har redan börjat skissa kläder och jag är SÅ nöjd med din "vinterjacka". Och så vill jag veta vad det där gratisfotoredigeringsprogrammet du hade på din dator hette?

Nu när jag inte gör något om dagarna ska jag försöka att vara kreativ och göra saker som att skissa och rita kläder, titta på mönster, kanske försöka sy utan att bli tokförbannad och jätteovän med symaskinen, måla och fota. Jag vill gärna läsa en bok också. Och pyssla med mina fotoalbum. Det vill jag göra.


Denna teckning målade jag på bilden för ungefär tre och ett halvt år sedan.

Igår lät jag håret klippas lite mycket för kort. Sådär så det känns bara lite tantigt. Jag vet att när det växt sisådär 1,5 cm kommer jag vara jättenöjd och älska det. Och jag vet att det kommer gå supersnabbt eftersom håret växer som ogräs, men det är så ovant nu eftersom jag aldrig har haft så här kort page. Jag klagar absolut inte. Så vart vill jag komma med detta, undrar ju ni då? Är det här bara bagateller och struntprat? Ja och nej.
Vad jag vill komma till är att jag ser bara jättevackert jättelångt hår to die for överallt. Och så undrar jag - varför är det så?

Idag har det varit lite upp och ned med motivationen. Mest upp såklart, men mer ner än på länge. Det har börjat gå upp för mig vad jag egentligen går/har gått igenom. Lite jobbigt sådär med alla följder kommer och är.
MEN imorgon åker jag hem till Gävle igen för att på fredag har jag återigen ett läkarbesök. DÅ får jag veta om jag får åka tillbaka till Frankrike och Paris i början på november. Håll tummarna för mig!

J'ai reussi

Det är kul när man får bra betyg för mödan. Det fick jag idag, på Franskaprovet. Det kändes så himla kul att få bra resultat i ett ämne som jag gillar och går in för. Lana åker till Paris i helgen och jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att få vara i hennes skor och se allt som finns att se i den underbara staden som jag är helt förälskad i.
Snart, snart är det min tur hoppas jag.
Lana och Hampus var för övrigt på tv-skärmarna i skolan idag. De har nämligen vunnit SM i latindans. Så himla duktiga. Grattis, grattis!

Now I am leaving all my worries at home (eller några böcker åker med) och åker till Övik över helgen.
Jag älskar Övik. Iallafall så blir det nog inga utomlandsstudier nästa år för min del. Jag väntar istället till efter gymnasiet.
Det blir lättast så. Min dröm om Paris får fortsätta i mitt huvud i något år till. Men sedan. Sedan bär det av.

---

Det här skrev jag alltså för två år sedan, 22 Oktober 2008. Jag blir alldeles tårfylld.

Inte riktigt såhär illa ser världen ut genom mitt höger öga, något bättre. Ingen skärpa liksom. Så får ni en uppfattning. Det är en vinkandes Beatrice på bilden om ni inte kunde urskilja det. Puss på er!

Idag var det Dagen D. Återbesök. Jag fick testa synen på höger öga (det skadade) och gud vad det var jobbigt. Jag såg inte översta raden på lästavlan. Jag har ingen som helst skärpa i synfältet och det blev liksom inte så mycket bättre av att sätta en annan sorts glas framför glasögonen. Det gjorde mig faktiskt lite ledsen. För jag har varit på så himla många synundersökningar och aldrig har jag varit med om att det var såhär förfärligt dåligt och utan hopp.
Det blir liksom inte bättre än såhär. På superlänge. Och den tanken måste jag vänja mig vid.
Sedan fick jag gå till läkaren och snabb som attan var han idag. Jag hann knappt ställa de frågor jag hade tänkt på, för han var så snabb. Men jag fick höra att det går åt rätt håll, det blir bättre. Jag får fortsätta droppa och kämpa på med sömn, vila och positiva tankar. Jag ska iallafall försöka ha ögat öppet så mycket det går. Träna ögat. Det är jobbigt, men det blir säkert bättre när svullnaden går ner. Hade en riktigt jobbig känsla i magen när vi gick ifrån sjukhuset, men jag försöker att tänka att det inte är så allvarligt som det är. Det går bättre då.

Och för övrigt kunde jag inte sova igårnatt. Låg och tänkte på allt i Paris. Alla vänner. Allt som varit, hur allt kommer bli förändrat i framtiden. Om hur allt kommer vara om tre månader, när jag förhoppningsvis kan dansa igen. Jag låg och tänkte på hur himla lycklig jag kommer vara. Åh. Tillslut somnade jag iallafall. Men då var klockan kanske halv fyra på morgonen. Jag la mig vid halv tolv. Jag tänkte även på hur jag vill ha det i mitt lilla rum som jag nu bor i. Lillebror har ju ockuperat mitt fina rum med de fina tapeterna. Jag vill ju ha det mysigt när jag väl är hemma. Så idag har jag och mamma köpt lite nytt till rummet. En lampa, ett bord och en liten tygkorg att lägga tidningar i. Jag hittade en hylla som skulle slängas ut från garaget och mamma fick bära upp den. Jag har ju tappat förmågan för att förstå hur långt det är innan jag stöter i något på högern. Så det är lite trixigt. Jag har fått det lite mysigare härinne nu så jag är nöjd och kommer nog sova som en prinsessa inatt.

Jag fyndade dessutom tre kjolar, knästrumpor och ett par skor idag. Lite tröstshopping efter det något jobbiga läkarbesöket. Jag tänkte att om jag ser hemsk ut i ansiktet och inte kan göra något åt det, vill jag åtminstonde kunna klä upp mig lite och känna mig lite fin.
JO! Det droppas mer sällan nu, men det märks för ögat blir trött snabbare. Men Linda kom och gjorde slingor på mig idag och vi hade det roligt. Gud vad jag har saknat min lilla Lindagumma som ofrivilligt slinker till med något roligt i språket. Jag skrattar alltid med min lilla rara Linda-raring. Haha. Slingorna blev bra.
Sen på kvällen kom Ida. Mys-Ida. Vi kollade på TV hela kvällen. Halv åtta hos mig, Bonde söker fru, Berg flyttar in och även Välkommen åter. Chai-te och choklad. En toppendag skulle jag vilja säga. Jämfört med att ligga på sjukhus. Men jag måste även tillägga att OJ vad ja är trött nu. Jag tog en stödvila mitt på dagen, men såhär mycket fart har det inte varit i mitt liv på länge. Imorgon blir det lugnare, det behöver jag. Då ska jag sova bort halva dagen.
PUSS


Såhär svartvitt och grabbigt är mitt rum numera efter att få överta lillebrors rum. Men lite mys har jag iallafall. Piff piff med foton och lampor så blir det bättre.


Eh. Den här lamskärmen är röd, men kamoflerade sig i kameran. Konstigt. Fynd från Biståndsgruppen :)

Idag har jag kollat på Gossip Girl och suttit framför datorn efter att ha sovit i 11 timmar. Avskytt solen och viljat gå ut och gå en höstig mysig promenad. Bakat en äppelpaj, lagat mat. Sabina och Michael kom hit för middag, efterrätt, postkodsmiljonären och Idol. Michaels hat-program. Men jag poppade popcorn så det gjorde honom kanske lite mer glad?
Igår var Jessica här och Julle och Carina. Julle och Carina kom med kladdkaka och glass och kollade hockeyn. Hockey klarade inte mitt öga av så jag och Jessica lånade Adrians rum (lillebror har tagit över mitt rum helt) för tv-gosmys. Pratade ikapp, men det kändes som att vi har så mycket mer att prata ikapp om att vi sparade några kategorier för att inte behöva avbryta mitt i, kvällen tickade snabbt och eftersom Jessica skulle upp early så var det slut på besök vid tiotiden. Men hon gav mig energi, choklad, fina ord och en söt tunika. Hjärtevännen min! Tack.

Back to me, and now. Eftersom jag numera är en nolifer som bara medicineras och sitter på rumpan i soffan har jag kollat igenom alla bloggar som finns och även hittat nya favoriter (Hanneli, Lisa.). Jag är så shoppingsugen, så sigen att fixa till mig vackert och gå och köpa en söt kjol på Zara i Paris, ta kameran i högsta hugg en lördag och bara fota hela dagen. Snygga människor, snygga outfits, vackra kära par (såg ett såå vackert par i Paris på flygplatsen, så vackra att de kunde ha varit anställda av flygplatsen för att få den där avundsjuka feelingen av Paris-Love att man vill komma tillbaka och bli sådär hopplöst förälskad), romantiska gator och pampiga byggnader ska få exponeras genom kameralinsen. Och så har jag kommit på att det finns en så vacker människa som jag vill fota. En som jag inte känner så bra.  Jaja.

Så vad vill jag komma fram till? När jag är frisk igen ska jag go for everything all out. Jag längtar så jag spricker. Och på tal om att spricka så kanske jag och mor åker till Övik när min sprickfärdiga gravida moster fött ut sina väntade tvillingar. För att få koppla av och gosa med bäbisar. Åh, och så vill jag ligga i mormors soffa och bli kramad och klappad på huvudet. Det är att koppla av det.

Jag har nu ägnat, låt säga, hela dagen åt att läsa ikapp era bloggar. Tro mig, det är inte lätt. Jag är tillräckligt stark i hjärtat för att inte gråta (fernanda och lana känns extra långt borta just nu), MEN mitt dåliga öga bara rinner och rinner och vill liksom inte sammarbeta. Vartomvarannat blir jag så underbart glad att det går så bra för er alla, varvat med att tänka på hur olika spår vi alla ramlat in på här i början på det nya. Vi gör vad vi vill och vad fort det gått. Jag är så glada för allas skull. Genuint jätteglad.
Men jag kan heller inte sluta tänka på framtiden när jag tänker tillbaka på allt som varit. Alla glada foton som väcker de sprudlande tillfällena av lyckorus till liv igen - gör inte det.
De får mig istället att tänka- när kommer jag vara så glad igen. Så fylld av liv och lycka. När kommer jag kunna gå wild and crazy och ha så förbannat kul, känna sig på topp och vara till bredden fylld av energi? Nu när det för alltid kommer sitta ett feting ärr i vägen för ögat. Jag ser fördjävlig ut, känner mig fördjävlig. Eller när jag rent av kan sitta utomhus i höstsolen och njuta av solsken och inte behöva sitta inne och spotta gift på alla solstrålar som sipprar in genom gardinerna och hugger i mitt öga?
Det är svårt att vara positiv när man bara vill gråta. Jag vill bara att allt ska bli bra. Igår frågade jag mammsen varför jag inte kunde ha fått bryta armen istället? Varför sån jävla otur? Varför just nu, när allt var så så så bra? Usch. Det är verkligen jobbigt nu.

I höstas när du, Lana, kom hem från Paris fick jag detta eiffeltorn av dig, blev överlycklig. Minns du? Jag satte i skåp och hemnyckeln i nyckelknippan och sa "Åååh, på den här knippan ska jag ha nycklarna till min lägenhet i Frankrike!". Detta mest drömmande. Men nu Lana, nu sitter nycklarna till lägenheten så fint på knippan. Så nu kan jag bara säga: Jag sa ju det!

Tack för ert stöd. Dagen då jag var lite nere satt jag här och tänkte efter att jag skrivit de där raderna. Sen tänkte jag på Fernanda som faktiskt flyttat hemifrån till en ny stad och får fixa allt allt allt själv. Jag tänkte att jag måste försöka göra det bästa av situationen för att peppa mig själv lite, få mig själv på bättre humör.
Så jag knöt på mig joggingskorna (jag skulle minsann upp till Sacre Coeur) och fixade metrokort med min AuPair mamma och sen begav jag mig med kartan i högsta hugg mot just Sacre Coeur.
Jag hade hoppats på att få se Moulin Rouge, men eftersom jag  tänkte att jag behöver ju inte följa kartan så hiiimla noga, så kom jag in på någon annan gata. Jag promenerade snirkligt, gick igenom Cimitière de Montmartre (Kyrkogården) och hua hua hua, nu vet jag hur det kommer kännas att vara död. Stämningen liksom. Mörkret. Nej usch, så får det inte vara. Upp i himlen ba!

Vidare genom de superduperjättemysiga kvarteren i Montartre och tillslut vidare upp till Sacre Coeur. Svettig och lycklig såg jag den stoooora kyrkan som såg ut att vara kommet från en fantasivärld. Jag hade ingen guide som babblade på om hur gammalt denna kyrka är eller så, men jag fattade att detta ställe är heligt.
Jag gick in, tände ett ljus för Kim och Richard och så satte jag det högst upp på en ljusstake. Det kändes fint. Och bra. Gick runt i kyrkan, såg en biktstol, folk som bad, målningar i taket och ja, det var så himla mysigt bara. Därefter gick jag ut och blickade ut över Paris. Det var massor med "cooola killar" som satt där där och drack, kärlekspar som tog fina bilderna och så skolklassen där alla tjejer hade köpt I <3 Paris tröjor. De gick jag bara förbi för jag ville inte att se skulle störa min vy, så jag ställde mig brevid en kvinna som såg så filosoferande ut. Det var uppenbart att hon var i sina egna tankar. Innan hade jag tänkt att det här vill jag ju uppleva med någon, eftersom det är så vackert. Men den där kvinnan fick mig att känna lugnet, att uppskatta att uppleva något på egen hand. Jag fick tänka mina egna tankar och fick stanna i en och samma fundering hur länge som helst.

Jag gick hemåt, fast först in i en liten buktik som hade ringar, stoooora halsband och örhängen, sjalar, plotter - ja allt ni kan tänka er. Nicaragua-väskor och mysiga lampor. Jag hade kunnat gått där i evigheter men mörkret hade ju övertagit himlen och jag måste hemåt. Jag fick lov att intala mig att jag får faktiskt gå tillbaka en annan dag och ha med mig pengar då också.

Väl hem gick det sämre, jag gick med lyckorus i kroppen och trallade gatan fram tills jag märkte att jag gått fel. Lyckan blev rädsla för jag hade hamnat i närheten av "Gare du Nord" (och det kändes som att det var en spöklik situation i en Disneyfilm där det bara låter DÖ DÖ DÖ DÖÖÖÖÖN och så åker bilden fram och tillbaka och sedan blir det en stillbild på precis Gare du Nord). Mörk gränd, på höger sida långt över huvudet åkte tåget och på vänster sida satt det baaaara massa läskiga män och glodde efter mig. "Jag vill hem , jag vill hem, jag vill hem jag vill HEM!" var det enda jag tänkte. Ville inte visa att jag var vilse.

Jag såg en man som inte såg läskig ut. Han såg vänlig ut, så jag tog ett risky chanskort och började Pardon Monsieur, je suis perdu.... och så tillslut följde han mig till närmaste metro för här skulle jag minsann INTE gå själv.

Jag kom hem 22.10 och lade mig direkt i sängen och sov. Tack och lov att jag var oskadd. Inga sena upptäcksfärder på egenhand mera.

Idag har det regnat i Paris från och till hela dagen. Lika har humöret gått upp och ned hela dagen. Ikväll hade jag planerat att besöka en potentiell dansskola (som inte svarar på mitt mejl som jag kämpade med så idogt), vara superpigg och ta en kvällspromenad förbi Moulin Rouge och vidare till Sacre Coeur. Knäppa fina kort, tända ljus i kyrkan för folk som är i mina tankar. Titta ut över staden. Andas in och förstå att jag sitter där och att jag bor där någonstans bland alla hus och lägenhetr. Men jag orkar inte.
Ibland tar energin slut och jag antar att alla spänningar börjar släppa nu, all nervositet har väl runnit ur och det är väl det som gör det. Det är väl det som orsakar tröttheten. Om jag orkar så fixar vi metrokort idag. Vore riktigt bra. Kanske en kopp kaffe piggar upp? Vad tror ni? Eller så kan någon få komma och ge mig en feting-jättegos-kram?

Jag har tänt ljus här i rummet mitt, två stycken. Ett för er där hemma och ett för de som är i himmlen. För att mina tankar går till er.

Även fast ni hänger hemma, så hänger ni lite med mig här i mitt rum i Paris också. Bara så ni vet.

Hörrni! Tack för era kommentarer, jag blir så glad att jag kan gråta. Ni är så fina och jag känner ert stöd långväga. Ibland känns lite långt borta och läskigt, det kan jag inte fösa undan. Era kommentarer betyder därför mycket för mig eftersom tiden inte alltid räcker till att skriva långt och länge med folk. När ni skriver känns det som att ni är med mig i min värld härborta. TACK.

Många många timmar har jag hängt på denna blogg. Hanna och John's blogg. De levde i Marseille en tid och de har båda drop dead snygg stil och vackra bilder i sin blogg. Stil och bilder ska ni få se mycket av i min blogg också.

Nu har jag testpackat. 21kilo blev det. Men inom sinom tid kommer jag packa ur allt det onödiga och fixa't. Idag har jag även varit i Gävle med heliga brudar och gått i affärer utom att köpa någonting förutom ett plagg. En fantastiskt vacker röd klänning. Den ska med.
Nu börjar det verkligen dra ihop sig. Bella och Poppi åker till Paris på söndag. Jag drar på tisdag nästa vecka och sedan i början på September kommer Lina. Åh, det här blir så spännande. Många av mina vänner ska göra så roliga och spännande saker, och några har redan dragit iväg. Fick mejl från Mickis i Mexico idag och jag blev så fantastiskt glad att jag nästan började gråta. Och så vill jag hälsa på henne när jag blir ledig över jul, men då kommer jag nog längta hem för mycket för att slopa Gävle. Faaast.. det tar vi då. Nu kör vi istället!

Det var här det började. Det var här beskedet kom. Jag fick mitt drömjobb i Paris bekräftat via telefon. Nu är det bara 11 dagar tills jag åker och därför har jag skapat en till* box att lägga mina minnen i. En box ni är delaktiga i, när ni vill och om ni vill. Det här blir min blogg om mitt liv i Paris - hur sjukt är inte det?

* Box nummer ett: <3