chezbeatrice

Tack för ert stöd. Dagen då jag var lite nere satt jag här och tänkte efter att jag skrivit de där raderna. Sen tänkte jag på Fernanda som faktiskt flyttat hemifrån till en ny stad och får fixa allt allt allt själv. Jag tänkte att jag måste försöka göra det bästa av situationen för att peppa mig själv lite, få mig själv på bättre humör.
Så jag knöt på mig joggingskorna (jag skulle minsann upp till Sacre Coeur) och fixade metrokort med min AuPair mamma och sen begav jag mig med kartan i högsta hugg mot just Sacre Coeur.
Jag hade hoppats på att få se Moulin Rouge, men eftersom jag  tänkte att jag behöver ju inte följa kartan så hiiimla noga, så kom jag in på någon annan gata. Jag promenerade snirkligt, gick igenom Cimitière de Montmartre (Kyrkogården) och hua hua hua, nu vet jag hur det kommer kännas att vara död. Stämningen liksom. Mörkret. Nej usch, så får det inte vara. Upp i himlen ba!

Vidare genom de superduperjättemysiga kvarteren i Montartre och tillslut vidare upp till Sacre Coeur. Svettig och lycklig såg jag den stoooora kyrkan som såg ut att vara kommet från en fantasivärld. Jag hade ingen guide som babblade på om hur gammalt denna kyrka är eller så, men jag fattade att detta ställe är heligt.
Jag gick in, tände ett ljus för Kim och Richard och så satte jag det högst upp på en ljusstake. Det kändes fint. Och bra. Gick runt i kyrkan, såg en biktstol, folk som bad, målningar i taket och ja, det var så himla mysigt bara. Därefter gick jag ut och blickade ut över Paris. Det var massor med "cooola killar" som satt där där och drack, kärlekspar som tog fina bilderna och så skolklassen där alla tjejer hade köpt I <3 Paris tröjor. De gick jag bara förbi för jag ville inte att se skulle störa min vy, så jag ställde mig brevid en kvinna som såg så filosoferande ut. Det var uppenbart att hon var i sina egna tankar. Innan hade jag tänkt att det här vill jag ju uppleva med någon, eftersom det är så vackert. Men den där kvinnan fick mig att känna lugnet, att uppskatta att uppleva något på egen hand. Jag fick tänka mina egna tankar och fick stanna i en och samma fundering hur länge som helst.

Jag gick hemåt, fast först in i en liten buktik som hade ringar, stoooora halsband och örhängen, sjalar, plotter - ja allt ni kan tänka er. Nicaragua-väskor och mysiga lampor. Jag hade kunnat gått där i evigheter men mörkret hade ju övertagit himlen och jag måste hemåt. Jag fick lov att intala mig att jag får faktiskt gå tillbaka en annan dag och ha med mig pengar då också.

Väl hem gick det sämre, jag gick med lyckorus i kroppen och trallade gatan fram tills jag märkte att jag gått fel. Lyckan blev rädsla för jag hade hamnat i närheten av "Gare du Nord" (och det kändes som att det var en spöklik situation i en Disneyfilm där det bara låter DÖ DÖ DÖ DÖÖÖÖÖN och så åker bilden fram och tillbaka och sedan blir det en stillbild på precis Gare du Nord). Mörk gränd, på höger sida långt över huvudet åkte tåget och på vänster sida satt det baaaara massa läskiga män och glodde efter mig. "Jag vill hem , jag vill hem, jag vill hem jag vill HEM!" var det enda jag tänkte. Ville inte visa att jag var vilse.

Jag såg en man som inte såg läskig ut. Han såg vänlig ut, så jag tog ett risky chanskort och började Pardon Monsieur, je suis perdu.... och så tillslut följde han mig till närmaste metro för här skulle jag minsann INTE gå själv.

Jag kom hem 22.10 och lade mig direkt i sängen och sov. Tack och lov att jag var oskadd. Inga sena upptäcksfärder på egenhand mera.