chezbeatrice

Jag har nu ägnat, låt säga, hela dagen åt att läsa ikapp era bloggar. Tro mig, det är inte lätt. Jag är tillräckligt stark i hjärtat för att inte gråta (fernanda och lana känns extra långt borta just nu), MEN mitt dåliga öga bara rinner och rinner och vill liksom inte sammarbeta. Vartomvarannat blir jag så underbart glad att det går så bra för er alla, varvat med att tänka på hur olika spår vi alla ramlat in på här i början på det nya. Vi gör vad vi vill och vad fort det gått. Jag är så glada för allas skull. Genuint jätteglad.
Men jag kan heller inte sluta tänka på framtiden när jag tänker tillbaka på allt som varit. Alla glada foton som väcker de sprudlande tillfällena av lyckorus till liv igen - gör inte det.
De får mig istället att tänka- när kommer jag vara så glad igen. Så fylld av liv och lycka. När kommer jag kunna gå wild and crazy och ha så förbannat kul, känna sig på topp och vara till bredden fylld av energi? Nu när det för alltid kommer sitta ett feting ärr i vägen för ögat. Jag ser fördjävlig ut, känner mig fördjävlig. Eller när jag rent av kan sitta utomhus i höstsolen och njuta av solsken och inte behöva sitta inne och spotta gift på alla solstrålar som sipprar in genom gardinerna och hugger i mitt öga?
Det är svårt att vara positiv när man bara vill gråta. Jag vill bara att allt ska bli bra. Igår frågade jag mammsen varför jag inte kunde ha fått bryta armen istället? Varför sån jävla otur? Varför just nu, när allt var så så så bra? Usch. Det är verkligen jobbigt nu.