chezbeatrice

Tiden for iväg och helt plötsligt satt jag där på Charles de Gaulles flygplats och grät hejdlöst. Ensam och uppgiven. När piloten hälsade oss välkomna till Sverige och önskade oss en trevlig midsommar gick det upp för mig att jag skulle kliva av planet och vara på Svensk mark. Att jag skulle lämna Paristiden bakom mig och att det aldrig kommer vara samma sak även om jag kommer dit igen. Jag ville inte kliva av, segade med att puckla på mig mina väskor.
När jag kom ut i vänthallen stod mamma och Sabina och väntade på mig. I samma stund som vi kramades kom gråten åter och jag kände mig ledsen en lång stund. Väl hemma var det taco-middag och jag kände mig uppspelt. I all fart tog jag bilen med mamma och for på systemet bara för sakens skull.
På kvällen kom faster över och vi drack té och pratade. Tröttheten överkom mig och alla förväntningar och spänningar började släppa. Det är så blandade känslor att komma hem, och man vill förklara och berätta men det tar på krafterna för det är ändå ingen som förstår helt.
Malin klev innanför dörren strax före niotiden och vi pratade mycket och länge medan jag packade upp ena resväskan och mina handbagage. Har lite dåligt med plats här hemma, så ena resväskan står på hallgolvet. Öppen och rörig. Känner mig ungefär likadan.

När jag vaknade efter första natten i min egen säng var det midsommarafton.Solen lyste och jag fick verkligen sommarkänsla. Jag träffade släkten och vi hade en trevlig men som alltid när det kommer till släkten, lite galen midsommar. Mat, spel, dryck och musik. Cyklade till Linda och var med henne och hennes syrra med vänner och kusiner en stund innan vi cyklade en sväng och träffade några inbitna Valbobor som vi inte träffat på länge.

Idag sov jag länge innan jag klev upp. Åt frukost och gick en promenad runt älskade Mackmyra.Så vackert där är! Jag lyssnade på P3 och gick. Det var så oerhört lugnande. Gick sedan förbi Malins föräldrars hus för att säga hej, men de var inte hemma. Därefter Ekströms hus och där fick jag heja på resterande familjemedlemmar som jag inte träffade igår. Traskade hem och nu sitter jag här, med lite gråt innanför ögonlocken och vet inte riktigt hur jag känner mig. Om jag är ledsen eller glad. Eller mittemellan?

Om ca två timmar kommer Linda och hämtar upp mig, då ska vi in till stan och ha tacomiddag hos Jessica med alla fina tjejer som jag inte sett på länge nu. Gud vad jag längtar. Jag tror att ensamheten kanske släpper lite då. Fan vad konstigt det har varit att inte kunna se dem när som helst. Mina fina tjejer.
Har mejlat med mina skönheter som är kvar i Paris också. Och lika där kommer det kännas konstigt att inte se dem hur jag vill nu. Sammanfattande känns allt bara konstigt just nu. Jag har inte landat alls.

Nu ska jag baka lite inför imorgon då släkten kommer för att fira mina tjugo år. Även försöka få fason på min resväska och packa om för visit i Örnsköldsvik. Då ska jag främst träffa släkten vilket ska bli underbart. Kusinerna vill jag bara pussa på. Prata med mormor och mostrar. Äta och ha det bra, det blir mamma och jag som åker bil. Skönt med sällskap. Jag ska även hälsa på familjen som jag jobbade för i Paris, träffa barnen. Pussa på Vide.

Vet inte om jag ska fortsätta skriva här mer i framtiden. Kanske om jag åker tillbaka till Frankrike, men det vet jag ju som sagt inte ännu om jag ska. Jag ska bjuda på några bilder som ni inte sett förr innan jag låter bloggen ligga i ide. Det är så otroligt sorgligt att avsluta något.

Puss