chezbeatrice

Idag på lunchen åkte jag och mötte Bella och Amanda som redan köat en timme och tjugo minuter till Katakomberna. Jag slank in fint och vi hann gå och köpa kaffe och lunchmackor och äta upp det innan vi kom in. När vi väl kom ner de 20 meterna under jorden började tankarna snurra. Tänk om det skulle rasa in, tänk vilket arbete de gjorde, tänk på de anhöriga, tänk hur många de är som faktiskt ligger här, tänk så fint de dekorerade ändå, tänk vad psykiskt påfrestande det måste ha varit för de som forslade benen om natten och sedan fick stappla dem. Tänk den som får gå sista rundan för att se om någon är kvar innan stängningsdax. Mot slutet ville vi bara ut och upp därifrån. Jag missade helt det svenska ordspråket på en sten som en svensk kung donerat efter ett besök där.

Ikväll sitter jag med X antal huskurer för att försöka bota den förkylning och öroninflammation som är på intåg. Wish me luck!