chezbeatrice

Efter en fin dag i Jardin Luxemburg med Amanda och Katarina fann jag mig själv mot kvällen gråtandes till Thomas Ledin på skansen i Katarinas säng. Riktigt menshumör och det kändes som att inget kunde få mig att bli glad. Men det gjorde det! Det fanns en fantastisk Katarina med medlidande och som lagade god middag och jordgubbar med glass som efterrätt på det. Energin återkom!
Vi åkte och mötte ett killgäng som Katarina känner sen förut. De var på visit från Sverige. Vi åkte till Marais och där satt de och njöt av middag. Vi beställde in vin blanc bara för att jag råkade säga fel. Vi skulle egentligen ha rött. Men det gjorde nada, för vi hade så fruktansvärt roligt. Jag skrattade så mycket att jag fick ont i ansiktet.
Jag hade glömt hur kul man kan ha. Hur rolig humor svenskar kan ha och hur lätt det är när man faktiskt förstår vartenda ord som sägs. Det pratades tabbar och jag hoppades för allt i världen att Katarina inte skulle kläcka ur sig en riktigt korkad sak jag sa om en resonanslåda i vintras. Haha.

Det fanns bland annat en hockeykille och en bandykille i gaget. Vi gjorde reklam för VIP Room och hockeykillen var redan där i tankarna efter att vi berättat om tjejerna med tutt-tejp som dansar så förförande på snurrande podier. Vi tjejer hade bestämt att bara ta ett glas och sedan åka hem och se film att gråta lite smått till. (Iallafall så tänkte jag gråta.) Men vi följde dem till VIP så de skulle komma fram ordentligt.

Väl där gick en av grabbarna hem, och kvar återstod tre. Tre taggade. De tyckte vi skulle följa med in. Vårt svar blev nej. Vi hade platta skor, jag var riktigt påklädd om man säger så. Den enda hud jag visade var från armbågen till handen. Alltså vardagsklädd. Men vad kunde vi förlora på't?, undrade killarna. Ja? Ingenting. Så vi försökte. Från att stå längst bak i kön så var vi vips framvinkade (tack vare katarinas vackra hårsvall, jag svär) till entrén. Vips så var vi inne. Killarna var nöjda.
Vi dansade, killarna fick se de dansande tjejerna. Killarna var nöjda. Att se deras reaktion var värt att betala för. Och så vidare och så vidare. Kvällen trallade på och hux flux så börjar någon stor snubbe i vita kläder säga  i mikrofån "Wowwowow Paris, bla bla bla bla". Vi trodde det var någon smått känd rappare som skulle uppträda. Men icke. Jag såg någon bredvid honom jag kände igen och utbrister "Det är Uscher!!!" Fast det var Akon. Så jag rättade mig. "Det är Akon!!!! ".
Han råkade visst spela på lördagen. Vi hade kvällen innan bestämt oss för att inte gå dit eftersom vi inte trodde vi skulle komma in om Akon hade show. Men det gjorde vi på rätt dag, fastän vi var oklädda.
När vi klev ut från VIP Room frågade vi om killarna var nöjda med kvällen. Killarna var nöjda. Och utöver det så var jag och Katarina nöjda.
Spontana och oväntade kvällar är ofta de bästa, eller vad är det dem säger?