chezbeatrice

Hallå!
Nu kan man ju undra varför man inte har hört ett eko från mig på 11 dagar. Och då kan jag berätta att jag har varit sjuk. Sjukare än jag någonsin har varit i mitt liv.
Måndagen den 13 september blev jag sjuk i feber och ögonont. På tisdagen konstaterade vi att jag hade ögonfluss och jag fick ögondroppar av en sköterska som kom hit till lägengeten och gav dem till mig. Det var ju bra, men när jag vaknade på onsdagen hade jag fått en vit hinna över höger pupill och jag hade ont så in i norden. Vi åkte då direkt till sjukhuset och var riktigt rädda, eftersom jag inte såg någonting på ögat. Det var helt svart.

Efter en himla väntan på sjukhuset konstaterade läkarna att jag var tvungen att bli inlagd. 1-2 dagar var det talan om från början, men den kvällen fanns det inte plats för en till patient. Vi fick ögondroppar som droppades i varje timme tills nästa dag. Trötta återvände vi till sjukhuset och jag blev inskriven.

Men då var det inte talan om någon 1-2 dagar, utan 5-7 dagar. I fyra dagar droppades det i ögat varje timme och i 48h fick jag antibiotika genom en ven i handen. Sen efter det minskades det med droppar och jag fick äntligen sova en hel natt. Det slutade alltså med att jag har varit på sjukhuset i 11 dagar, och det har varit riktigt jobbigt. Läskigt, tråkigt, ledsamt. Jag har aldrig legat på sjukhus förut.

Jag har haft rätt mycket besök och det är jag så tacksam för. Utan dem hade jag brytit ihop och inte klarat av denna situation. Fina sms, hälsningar och samtal har också varit väldigt stöttande i det här svåra. Jag har varit skitledsen eftersom jag först trodde att jag skulle bli blind. Men efter många missförstånd på franska och många undersökningar har jag förstått att om kanske 6 månader är synen så bra som det kommer att kunna bli igen. Jag kommer behöva vård och kontinuerligt träffa läkare för att se till att bakterien inte kommer tillbaka. De tror att de hela började med en bakterie i en kontaktlins, så nu har läkarna skällt på mig och avskräckt mig från linser.

Jag kommer nu, efter många om och men och krångel med försäkringsbolag och väntan, åka hem till Sverige för fortsatt vård och vila. 4 veckors total vila behövs för att mitt öga ska börja reparera sig. Med lite tur får jag åka hem redan imorgonbitti. Som tur är, behöver jag inte bli helt förstörd och känna att detta är över, för så snart jag är på benen igen och är tillräckligt pigg för att arbeta igen får jag komma tillbaka. Annars hade jag tyckt att det var oerhört svårt att lämna Paris efter bara en månad. Har ju legat på sjukhus halva min tid här, så än har jag mycket kvar att se när jag kommer tillbaka till denna fantastiska stad.
Min au-pair-familj vill heller inte utsätta mig för den kraftansträngning som au-pair jobbet kräver innan jag är helt kapabel till att jobba igen, så jag får tänka att det här faktiskt är för mitt eget bästa och för att det här faktiskt är en allvarlig skada.

Så nu vet ni lite mera. Höll för övrigt på att bli galen av att ligga på sjukhus så hiiimla länge. I början gick det bra, få hade jag ingen energi till något. Låg bara raklång och orkade inte mer än att gå till undersökningsrummet och tillbaka innan jag ville sova igen. Har lyssnat på tre ljudböcker à 15h långa. Läst en Amelia jag fick av Poppi och Bella X antal gånger. Internet fungerade inte, och TV hade jag inte tillgång till för det var så ansträngade att hänga med i program. Maten smakade inte speciellt mycket och allt jag kunde tänka på de sista dagarna när jag faktiskt fått tillbaka både lite energi och aptit var choklad. Trots att jag fått kakor och choklad veckan innan av mina söta gäster höll jag igår näst intill på att slita håret av mig av chokladsug. Cafeterian var stängd för det var helg och allt kändes ganska pest. Så imorse när doktorn sa att Madame Fernqvist, i eftermiddag blir du utskriven, fylldes ögonen med tårar och jag blev så fruktansvärt lycklig. Det kändes som att bli frisläppt (inte för att jag vet hur det känns?). Kvällen innan skulle jag kunna ha betalat för att åka därifrån, man blir ju som sagt less efter 11 dagar på sjukhus. Jag måste dock tillägga att de har varit exeptionella på sjukhuset. De har tagit så himla bra hand om mig, varit oerhört noggranna och duktiga, så jag har verkligen varit i bra och rätt händer.
Min värdfamilj har varit helt underbara och jag är så glad att jag hamnade hos just dem. Nu är det en ny tjej här för att hjälpa till med barnen undertiden jag frisknar till, och tur är väl det.

Nu ska jag fokusera på att bara bli frisk. Kanske så småningom orka gå 500m utan att bli snurrig och utled. Har inte mycket till muskler kvar alls. Ikväll ska jag packa väskan och se en film. Pusshej på er!