en helt vanlig lördag
Idag har varit en skön dag. Låångpromenad, Gossip Girl och sen Malin-tid resten. Really nice. Vi njöt av härliga höstvädret i Mackmyraparken, zappade lite bland helt värdelösa och jäkligt pinsamma program och sen jag fick smaka på Lindas hemmagjorda och glutenfria chokladmuffins som Malin fått av henne och de var fantastiska! Hade man ju aldrig trott om glutenfria. Good work Linda!
Vi fortsatte kvällen hos mig. Soffhäng med popcorn och choklad. Pretty Woman serverades framför våra fyrkantiga ögon och vi var hur nöjda som helst. Innan det åkte Adde och grabbarna och köpte snask och Malin skickade med en slant till choklad. Haha.
När de kom tillbaka sedan var Adde kaxig och jag skulle ju såklart ge igen. Jag hade min slajmkropp och en telefon (som jag trodde skulle skrämma Adrian) i beredskap och springer med full kareta mot honom. I all hast skriker Malin "Bea, kom ihåg att du är gammal!". Samtidigt gör Adde en oväntad vändning och just då märker jag att jag är i underläge. Ingen idé att ens försöka. Han behöver inte säga mycket mer än "BU" (med målbrottsröst) för att jag ska springa tillbaka till den trygga soffan och popcorn-skålen till en asgarvandes Malin. Det är bara att inse att jag inte längre kan ge igen. Då ligger jag platt på golvet på nolltid. Inse faktum och där med basta.
Malin fick sig iallafall ett gott skratt. Det bjuder jag på. Vi taggade till för Fernandas hemkomst nästa vecka. Jag längtar efter lite Fernie-time. Jag vill fira!
Imorgon ska jag träffa Lina över en lunch. Man får passa på nu att träffa folk när de är hemma, dagarna är ju räknade igen. Iiih!
När de kom tillbaka sedan var Adde kaxig och jag skulle ju såklart ge igen. Jag hade min slajmkropp och en telefon (som jag trodde skulle skrämma Adrian) i beredskap och springer med full kareta mot honom. I all hast skriker Malin "Bea, kom ihåg att du är gammal!". Samtidigt gör Adde en oväntad vändning och just då märker jag att jag är i underläge. Ingen idé att ens försöka. Han behöver inte säga mycket mer än "BU" (med målbrottsröst) för att jag ska springa tillbaka till den trygga soffan och popcorn-skålen till en asgarvandes Malin. Det är bara att inse att jag inte längre kan ge igen. Då ligger jag platt på golvet på nolltid. Inse faktum och där med basta.
Malin fick sig iallafall ett gott skratt. Det bjuder jag på. Vi taggade till för Fernandas hemkomst nästa vecka. Jag längtar efter lite Fernie-time. Jag vill fira!
Imorgon ska jag träffa Lina över en lunch. Man får passa på nu att träffa folk när de är hemma, dagarna är ju räknade igen. Iiih!
Kommentarer
Trackback
